Varför föddes man snäll
aah när ja kollar på de där bilderna vill man typ bara ligga i en skön fotölj med en filt o solen på sig utomhus o så äre höst kallt ute. fettskönt. ahhhh jag skriver bra svenska (Y)
FUCK YOU! >:D
coola bilder (:
hej :)
har du tips om bra låtar?
mysiga bilder!
Händer ikväll?
kram
IT WEARS ME OUT. Att vara snäll alltså. Vissa dagar önskar jag inget hellre än avvridna nackar och jag vet, det är fel av mig, men vissa människor förtjänar faktiskt inte att leva eller funktionera som "normala" individer. Värst av allt är: sömnlösheten. Den drabbar bara några få och ingen förstår vilken förbannelse det är. Nästan lika illa är: plagiaten. Världen är full av plagiat. Jag kan knappt skilja en människa från en annan - vi ser alla likadana ut. Hittar kärringen från spårvagnen i kärringen på universitetet i sparveln i kassan på ICA Nära vid grusplansparken.
Nackar. Avvridna.
Dagar som dessa är jag medvetet ondskefull men ber alltid om ursäkt för det. För mig är ondska att:
- kalla någons leverpastejmacka för kvistbo med konstig sörja på
- stjäla en kexchoklad från en kurskamrat
- skicka sms där jag skriver låttexter som gör mottagaren förvirrad
- att säga "haha, bra där" med ett sarkastiskt tonfall när min s.k. bänkgranne ställer en helt vanlig fråga
Jag vet, jag är vicious.
Dagar som dessa gör jag något han gör oftare än jag: loopar. Besöker hemsidor rutinmässigt för att sen besöka samma hemsidor igen och igen och igen och igen. Varje gång jag gör det känner jag hur en del av mig bara dör. Ibland försöker jag aktivera mig men det försvinner inte - illviljan planterade sina frön i mig långt innan mina lungor fick arbeta för att hålla mig vid liv och nu är det en enda stor växt som täcker varje organ i min kropp. Inte ett enda cellmembran har kunnat komma undan. Utom typ, mina ögon.
Känner mig äcklig när folk vill krama mig, röra vid mig. Att vara snäll är att låta sig själv utnyttjas, plågas, dödas. Kanske inte fullt så illa, tänker jag och öppnar min Hotmail-inkorg och inser att jo. Fullt så illa är det. Och när ingen sträcker ut sin hand eller lånar mig en axel måste jag slåss. Jag blir ondskefull, men även om illviljan snärjt sig fast kring allt som finns i denna kropp kan den inte ändra faktumet att det i varje organ finns en kod för snällhet. Den där koden har gjort så att snällhet numera är en del av mig och det försvinner aldrig. Bördan. Mörkret. Önskan att få greppa tag om en hals - hans hals - och inte släppa taget.
Jag vet inte ens hur man är snäll längre.
http://open.spotify.com/track/1e8e7hIST31biEls05NZzD
Åh, jag vet inte hur man svarar på kommentarer egentligen men det här verkar vara ett rätt ok sätt så nu kör vi. Nä, allt är lugnt, jag bara lät fingrarna vandra över datorns små svartvita knappar likt vore de pianotangenter. Det är kul att improvisera/inte tänka-skriva/luras. Jag har det rätt bra här om man bortser från mina kassa matvanor som faktiskt fått mig att bli något mer lik än valross än tidigare. Rätt kul att äntligen få plugga på universitet och så. ERGO: Ja! Jag har flyttat till Götlaborg, så att säga. Deras ordskämt och spårvagnar har gått mig på nerverna lite grann men jag är rätt nöjd ändå. Saknar min familj väldigt mycket dock. Det har jag inte sagt till dom men det är sant. Vi pratar inte så mycket. Särskilt inte om sånt.
Ni får hemskt gärna bo hos mig om ni ska hit någon gång - fast kanske helst när jag fått helt egen lägenhet; just nu är jag inneboende (hos en asskön äldre kvinna som hjälper mig med allt och är supersnäll). Det är billigt och bra och jag trivs. Helst vill jag dock ha något eget, så det verkligen blir som att jag står på egna ben. Nu är det inte riktigt så.
Ärligt talat är jag mest förbannat sällskapssjuk. Jag har bara en person här som jag kände mig helt trygg med och sen gick han och förstörde allt när vi skulle vara i någon form av förhållande genom att ligga med sitt ex och sen låtsas som om inget hänt. Jag är fortfarande heart broken över det (hur kan han ljuga om nåt sånt; hur kan han kleta på mig efter att han kletat på henne; hur kan han bara säga att han saknat mig och hålla om mig som om allt är bra och fint och fungerar som det ska) men kan inte ta ut det över honom för han mår så dåligt när jag är arg på honom så jag försöker vara snäll, normal. Tar ut det hos i princip alla andra istället, och alla säger: stäng ute honom ur ditt liv. Det är bara inte särskilt lätt alls, eftersom jag inte har någon annan. Fast nu har jag ju inte riktigt honom heller. Skönt dock att veta var man har människor. Hade varit skönt med lite trygghet också men man ska inte kräva för mycket av världen.
Regnet är mysigt, särskilt på natten när man ska försöka sova. Lite som glaskulor från barndomen som smattrar mot fönstret.
Hur går det med armen? Vad händer i ditt liv?
Herregud vad jag ordbajsar.
